AmandaSofias

Det är ej en korrekt kärlek, ej en livslång kärlek. Det är ej en förståelig kärlek, ej en lycksalig kärlek.
Det är ej blodet i ditt sår, ej tårarna i ditt öga. Det är kliet på din hud, felplacerad, ej nödvändig, ej förutsägbar.
Kärleken. Ej troligen att hålla, att erövra, att ha någon mening.
Det är inte heller regnbågar eller fjärilar, eller en evighet, ej lycklig i alla sina dagar.
Det är den olidliga klyftan mellan hjärtklaffarna, den ensliga tanken i den dimmiga natten.
Åh så många gånger förväxlad med den sanna kärleken. Den kärlek som lämnar själen hungrandes, som lämnar det oskyldiga väsendet för evigt skadat.
Det är för världen den oförklarliga kärleken, flirten, fasen. Även kärleken som inte kan målas I färg, kärleken som musiken inte kan nå, kärleken som passar in i ett enda andetag, kärleken bara för dessa två. Livet när det har sin mening.
Det är ej den omtalade kärleken, ej den ordentliga. Absolut inte den presumtiva kärleken.
Den är under intelligens, kultur, klass, passande. Gömd under slutna ögon, i ett rastlöst klappande hjärta, i de undangömda tankarna som ännu ej fyllt med data och brus. Den kärleken. Den är ungdomlig, oförstörd, orörd och alltid den första när man den verkligen känt. Den första som petar på känslor, agerandet och tänkandet när i denna kärlek man är.
Det är ej den överväldigande kärleken, ej eskalerande, ej realistiska.
Det är den förbjudna kärleken, låsta kärleken, det eviga burna felsteget.
Det är den kärlek som är bättre att inte ha känt, den kärlek någon absolut inte måste uppleva. Den kärlek som kommer att skada dig, fela dig. Det är kärleken över alla andra kärlekar, därför kärleken bara noterad i efterhand, i smärta. Således, att älska dig är aldrig enkelt.

En lunch. En lunch någonstans. Vi hade inte träffats på ett tag. Dina ögon var intensiva och jag var förlorad från start. Du trängde in i mig och jag kippar efter andan. Vi beställer, känner hur dina ögon klär av mig, jag känner mig iakttagen och vetskapen om vad du tänker på gör mig generad. Du är ute på hal is med ett hjärta så bart. En narcissistiskt förlorad typ dock med etikett. Med en förvirrad du och ett förlorat jag blir det fängslande passion. Du höll tyst. Det vi hade gemensamt var inte mycket annat än vår förkärlek till flyktvägar och varandra. Vi har varit här så många gånger. Den där stenen inom dig som liksom figurerade som något slags organ bröt jag ned till smått grus och barriären mellan oss är nu bara en tunn gardin. Vi betalar och vandrar tysta i snön. Jag landar häftigt i din säng, vi älskade så förbannat. Ärrad efter dina händer på hela min kropp. Du trängde in i mig. Jag i dig. Jag spelade ut dig, schack matt. Nu på ditt medvetande jag så hämningslöst bankar. Du är blott ett as jag äter dina tankar

"Hej du är fantastsik."
"Hej jag är helt galen i dig."
"Hej jag är förälskad i dig."
"Hej jag saknar dig om dagarna."
"Hej jag längtar efter dig om nätterna."
"Hej jag vägrar förlora dig."
"Hej jag kommer till dig, vart du än är."
"Hej du är värd det"

Du kallar dig själv för en enkel människa (vad fan är det?)

-          det är inte jag.

Min hunger så omättbar, mitt irrationella sinne som driver mig, unable to settle for just anything. Den där olidliga törsten efter så mycket mer. Destined to do more, there's got to be more than this. Lever hellre ett liv av sprak, drama och kaos än ett monotomt utan överraskningar. Du vet, reach out, beröra, något meningsfullt, det där klyschiga jag drömmer om när jag är ifred.

Och du trodde att det skulle vara lätt. Lätt?! Nothing worth keeping comes easy, mate.

Cellerna I mitt huvud måste ha ett möte. Så kär i välden, mer än i dig.

Orden är dina egna, precis som dina känslor. Ge mig handlingar utanför dig själv, som påverkar mig.

Många frågar om mig och Johannes.. Är ni tillsammans, varför gjorde ni slut osv. Här har ni svaren;

Jag har känt Johannes i snart fyra år, vi har setts till och från men det har aldrig lett till något seriöst. Förrens i december 2009, vi började umgås mer intensivt, vi blev förälskade och blev "officiellt" tillsammans i februari 2010. Jag var väldigt lycklig med Johannes men i Juni släpper han bomben; han ska vara med i Paradise hotel och jag blir förkrossad såklart. Vi gör ett gemensamt beslut att skiljas åt.
Han skulle åka till Rhodos i Juli och hälsa på några vänner som jobbade där, jag blev erbjuden ett servitris jobb på Rhodos, tar chansen att komma ifrån Sverige och försöka få tillbaka livslusten.
Vi tar det mogna beslutet att ta samma plan ner och försöka göra det bästa av situationen (vilket inte var så lätt!).
Johannes super sig redlös och jag kan inte koncentrera mig på mitt jobb när han befinner sig på samma klubb som jag jobbar på, men försöker. Båda är fortfarande kära vilket gjorde det svårt att hålla sig ifrån varandra, vilket i sig resulterar i att vi börjar spendera dagarna tillsammans på stranden, äter middagar osv. Dagarna går, tiden börjar rinna ut och Johannes skulle snart tillbaka till Sverige för att sedan bege sig till Columbia och Paradise hotel. Vi bestämmer oss för att kämpa oss igenom två månader (vilket blev tre) och fortsätta vara tillsammans under inspelningen. Med tårarna rinnandes tar vi farväl och lovar varandra att vara starka, det här klarar vi!
Vi kunde varken höras via telefon, internet, ingenting under inspelningen. Jag höll på att gå under jorden men försökte hålla ihop, en dag fick jag ett mail via facebook av en viss Ann-Sofie som tydligen castade människor till PH som jobbade för Mastiff, hon ville ha mitt nummer och ställa några frågor om Johannes. Hon ringde på mitt grekiska nummer, ställde några frågor, jag svarade och berättade att jag och Johannes fortfarande var tillsammans. Hon blev väldigt ivrig och frågade om jag ville åka till Columbia som joker och gå in i huset. Jag svarade att jag skulle tänka på saken, hade ingen lust att skämma ut mig i TV men kvinnan var ihärdig. Ringde hem, till min mamma, till lillebror och låg i som fasiken, men gav upp efter ett tag vilket resulterade i att Amanda Eklund hoppade in i huset istället för mig. (Vilket skämt). Tiden gick och jag åkte tillbaka till Sverige i september, saknaden efter Johannes var stor, förstår inte hur jag överlevde, alla otrohetsrykten allt skitsnack som gick om Johannes förstörde mig. Men vad gör man inte för sin stora kärlek?
Jag började jobba på Volkswagen, åkte på en turnè med VW runtom i Sverige och var borta när Johannes kom hem.
Mitt hjärta stannade nästan när första avsnittet visades på TV6, då brast det..
Jag avslutade med Johannes.
Vi började dock ses igen i November till och från, hjärtat sa en sak och hjärnan en annan.
Men tillslut kunde jag inte förneka min kärlek till Johannes och vi blev tillsammans igen, nyligen. Är så lycklig, han äger 300 gram av mig, för det är så mycket ett hjärta väger..